Söndagen den 8 oktober 2000 kom jag hem från det årets största event för mitt dåvarandes jobb – Telia CityCruise 2000. Jag hade tagit del av motsvarande event i Holland året innan, där jag var på ett utbytesprogram för ”young potentials” med ett partnerföretag. Nu jobbade jag som ansvarig projektledare för Telia CityCruise 2000 och hade det yttersta ansvaret för att ”ro allting i hamn”.

På måndagen och tisdagen hade jag två dagar på kontoret för att städa undan det mesta efter eventet. Tidigt på tisdagkvällen kom min dåvarande fästmö upp till mitt jobb – vi skulle ordna med det praktiska inför vårt bröllop kommande helg! Det blev ett sent kvällsmål vid 22.30-tiden, då min blivande märker att jag är trött, mycket trött… Mindre än en timme senare stupade jag i säng.

Tidigt på onsdagmorgonen vaknade jag upp liggandes på en rullsäng, med en massa människor omkring mig i vita och gröna rockar. Efter ett tag fick jag fram ”Vars är vi, vad är det som har hänt?”. Min blivande var också med: ”Du har åkt ambulans till SÖS-akuten, efter ett väldigt kraftigt krampanfall på cirka en halv timme”. Själv mindes jag ingenting av det. På eftermiddagen ville man röntga hjärnan. Några timmar därefter ville man att jag skulle sova över, för att på torsdag förmiddag ”träffa en överläkare på KS för vidare besked om status på min hjärna”.

Det är tidigt på torsdag förmiddag och min blivande sitter bredvid min sjuksäng när jag vaknar upp. Vid 11-tiden är vi på KS och överläkaren på neurologen in. Efter hälsningsfrasen säger han: ”Jag har negativa besked att lämna – du har en hjärntumör”. Jag trodde inte det var sant! Hur kunde det vara möjligt, utan en enda förvarning överhuvudtaget? Läkaren fortsätter ”Då den är långsamt växande kan ni dock fortsätta med era bröllopsplaner och åka iväg på resa”. Efter lunch går vi därifrån som i trans, hand i hand. Vi håller hårt i varandra. Efter att knappt ha sagt ett ord, kommer vi hem och sätter oss. Vi pratar en stund och kommer fram till att det bara är att ställa in bröllopet. Sagt och gjort, med hjälp av våra föräldrar klarade vi av alla avbokningar under kvällen. När vi lagt oss för att sova säger jag efter en stunds funderande: ”Det kanske är nu mer än någonsin vi skulle behöva gifta oss?!”.

Tidigt på fredag förmiddag bokar vi på allting igen, men med enbart cirka hälften av gästerna – de närmaste vännerna och släktingarna. Jag ber dessutom prästen hålla ett kortare anförande för de gäster som ska bänka sig i kyrkan: ” Vi vet alla vad som hänt, men brudparet har bett mig framföra att de vill att deras bröllopsdag ska vara en glädjens dag för dem och för alla deras gäster”. Här och nu blev livet genast lite mera positivt jämfört med dagarna innan.

På lördag förmiddag blir vi, brudparet, fotograferade av min blivande svåger – och jag har väl aldrig sett min blivande så fantastiskt vacker som då! Jag är lycklig än idag att vi valde att gå vidare med våra bröllopsplaner J. Därefter blir vi hämtade av min bror, som är dagens chaufför. Strax därefter går vi nedför altargången och inte en tår syns på någon av gästerna. Jag är tämligen övertygad om att prästens korta anförande om en ”glädjens dag” var till stor lättnad för många. Sedan löper allting på. Bruden svarar ”Ja!” och vi har alla en fantastiskt trevlig eftermiddag och kväll, tills jag stupar i säng innan midnatt av pur utmattning.

Det blir söndag förmiddag och alla intar brunch – förutom vi brudparet då ,som öppnar de medhavda paketen till samtligas beskådning. Efter att det är avklarat, tar prästen till orda och förklarar ”Jag har aldrig varit med om ett lyckligare brudpar. Må allt gott vara med er hela livet ut!”.

 

Avslutningsvis, några kloka visdomsord för alla och en var genom hela livets resa:

Minns gårdagen – Dröm om morgondagen – Lev här och nu

 

/Håkan Westerberg

27-09-2015