När jag lagt på luren efter mitt samtal med Åsa, så står min man och jag bara och håller om varandra. Vi försöker trösta varandra genom att säga ”Det kunde ha varit värre, hon hade ju kunnat få huvudet krossat i en olycka eller misshandlats. Hon lever och nu måste vi avvakta tills vi får mera besked om tumören.”

Jag hoppar in i duschen och låter vatten rinna över mig så att alla tårarna blandas med vatten. Paniken håller på att fånga in mig i sina klor. Jag måste försöka behålla mitt lugn, för nu behöver Åsa och barnen allt stöd.

När vi kommer in till sjukhuset får vi veta att en första hjärnröntgen är gjord under natten. Den visar en stor tumör på vänster sida i tinningloben/pannloben. Nästa steg är att göra en magnetröntgen (MR), så att läkare kan bedöma tumören och möjligheten till operation. På grund av väntetid till MR, så kommer det att ta tid innan denna kan utföras. Jag har svårt att slå mig till ro och bara vänta på att få en tid. Det känns som om tiden är dyrbar och inte får slösas bort på ”väntan”. Ju snabbare vi får en MR utförd desto snabbare får vi besked om tumören. Vi tycker att Åsa borde ha hög prioritet. Hon är ju så ung, bara 43 år.

Personalen på DS, var fantastisk på många sätt. De ger Åsa och hela familjen ett stort stöd, och pratar med oss, och är tillgängliga för frågor. Hela familjen, inklusive barnen får titta på röntgenbilderna tillsammans med läkaren, som förklarar och ger de besked de kan. Vi får ett mycket professionellt, kunnigt och empatiskt bemötande. De tar sig verkligen tid.

Vi är många på besök i det lilla sjukrummet, familjen och flera vänner. Vi behöver alla varandra. Det var så varmt, så vi bestämmer oss för att gå ut en stund.

Ett stort Grand Mal anfall var orsaken till att Åsa åkte in till Danderyds sjukhus. Hon var nu kopplad till en apparat som skulle larma om något skulle hända, t ex ett nytt krampanfall. Åsa hade fått kramplösande mediciner, men det tar en tid innan den hinner få fullgod effekt.  Det kändes skönt att få komma ut i friska luften en stund. I fruktståndet utanför sjukhuset passade jag på att köpa bigarråer, som Ludvig, 14 år, gillar o som han åt med god aptit. Ludvig och jag satt tätt intill varandra på en bänk. Han höll som vanligt på med sin telefon. Jag undrade om han hade några tankar och funderingar på det som hänt. Han berättade då att han googlat på prognosen för Åsas diagnos, och blivit skräckslagen över den information han fått. Det kändes bra att fånga upp hans tankar och vi samtalade runt den svåra diagnosen, allvaret, vad som ev. skulle komma att hända. Innan man vet något om utgången, så måste neurokirurgen få ett bra utredningsmaterial för sin bedömning.

Alla vänner runt oss blev engagerade på olika sätt, från att ordna fram en snabb tid till MR. Kolla upp den bästa neurokirurgen, bästa rehabilitering efter op. Jag kände ibland att det inte var rättvist med all denna back-up. Lugnade mitt samvete med att livet inte är rättvist, utan alla får kämpa på sitt sätt, och vi på vårt sätt.

Vårt ordspråk blev: ”Allt kommer att gå bra, något annat finns inte på världskartan!” Det blev som ett mantra.

Ulla
Mamma