Det är verkligen sant. Det finns ett liv före diagnos. Och efter diagnos.

Den natten när vi gick och la oss efter den mysiga grillkvällen vaknade Johan av att jag hade ett stort grand mal anfall. Ingen av oss, eller i vår närhet hade haft ett sådant, så han visste inte riktigt vad som hände. Han slängde sig över sängen och fångade upp mig precis när jag var på väg att trilla i golvet. Mitt fall blev inte så hårt. Han låg raklång och sträckt över sängen och han höll fast mig i armen. Jag låg på golvet och tuggade fradga, blödde från mun och var helt okontaktbar. Vår dotter kom in och ville att vi skulle vara tysta, och hon blev helt skräckslagen av det hon fick se. Till slut fick de hyfsat liv i mig och fick på mig lite kläder och så åkte Johan med mig till sjukhuset. Klockan var då strax innan 4 på natten.

Detta har jag fått berättat för mig då jag i princip inte har några minnen från denna timme. Skulle vilja säga att livet passerat i revy under denna timme, men det är alldeles tomt. Jag minns att vår dotter försökte klä på mig och att jag hade synpunkter på att jag verkligen inte behövde åka till sjukhuset. Nu mådde jag ju bra, och ville bara att de skulle låta mig vara. Att vi skulle fortsätta sova. Märkligt vilka konstiga minnen man kan ha.

Väl på sjukhuset så tog det inte många minuter innan jag låg på ett rum och kollades högt och lågt. Efter en stund så sa jag till Johan att han kunde åka hem till våra barn, och så att han fick vila lite. Jag lovade att ringa honom när de visste lite mer. Så han åkte. Jag fick åka upp på en avdelning och vila lite. Morgonen kom och jag fick åka iväg på min första skallröntgen. Tänkte verkligen inte så mycket på vad det kunde betyda, utan mer att det var bra att de tog reda på vad det inte var. Konstigt hur jag kunde hålla mig så långt ifrån och resonera så klokt/eller egentligen oklokt kring det som eventuellt kunde vara felet med mig.

Efter röntgen fick jag komma upp på rummet igen och somnade nog till en stund. Sen kom läkaren in. Hon frågade var Johan var. Jag berättade att han var hemma med barnen och vilade lite. Då satte hon sig bredvid mig och så sa hon; ’Åsa, du har någonting i hjärnan som inte skall vara där. Det ser ut att vara en hjärntumör’

Det blev alldeles tyst och stilla. I rummet. Och i hela min kropp.

Hela min verklighet rasade samman. Hela framtiden – allt försvann. Jag blev alldeles tom. Är osäker på om jag ens grät. Men det måste jag ju ha gjort. Jag bad läkaren ringa Johan och säga att han skulle komma in. Det tog inte många minuter så var han på plats.  Men det kändes som en evighet innan han klev in i rummet. Jag minns faktiskt inte vad han sa och vad han frågade. Men han måste ju ha frågat efter läkaren, för det var inte långt efter det att Johan kom tillbaka som läkaren kom tillbaka till vårt rum.

Läkaren satte sig mitt emot oss. Jag var märkligt samlad och visade inte så mycket av allt som pågick inuti mig. Och så berättade läkaren även för Johan det hon berättade för mig. Jag tror att vi ställde lite frågor och sen lämnade hon oss ensamma. Då bröt Johan ihop totalt. Han kunde inte andas och bara låg och flämtade. Sköterskor kom, tog hand om honom och gav honom en tablett för att lugna ner sig. Men Johan ville inte ta den då han visste att han ville kunna åka hem och hämta barnen så fort vi lugnat ner oss.

Vi kramades, och pratade lite grann. Men vi sa egentligen inte så mycket. För vad skall man säga. Jag hade antagligen fått en hjärntumör. Jag! Så var det bara. Från en sekund till en annan.

Jag vet att jag redan på detta stadie frågade läkaren om jag skulle kunna överleva, och det sa hon att det visste hon i ärlighetens namn inte, men hon hoppades det.  Det var självklart mycket upp till vården jag skulle få och behöva – men även min egen inställning. Och det var detta uttalande som sedan drev mig framåt. Jag ville inte höra någonting annat.

Jag skulle överleva. Så var det bara.
Åsa Tönne
Patient och överlevare

Vill du läsa mer om Åsa och hennes resa kan du beställa boken ”Jag gråter inte”.