Hej. Mitt namn är Rickard och jag bor i Stockholm för tillfället. Varför tillfället nu är för att jag och min familj bestämt oss för att flytta till Örebro för ytterligare trygghet och en nystart i livet efter det som inträffade för cirka 1,5 år sen. Min familj består av min fru och mina 2 barn som är i nuläget 12 och 15 år.

Vad som hände för cirka 1,5 år sen var att man upptäckte en tumör i min hjärna. Natten mellan den 17 och 18 maj drabbades jag av ett EP-anfall och då åkte vi till akuten på Karolinska sjukhuset i Solna. Där fann man en cellförändring vid vänster tinninglob vid datortomografiröntgen och därefter togs en magnetröntgen på mig. Vid magnetröntgen såg man då också storleken på tumören i min hjärna och den visade 3x4x2,5 cm. Operation blev planerad till 24 juni och det skedde och innan det hade jag ett antal möten med läkare på Karolinska för att få information om kommande händelser och vad de hade för tankar om min tumör. Tankarna om min tumör i hjärnan var initialt att den var godartad då den var så väl inkapslad till sig själv sen hade de tankar att jag haft den växande i mitt huvud i kanske 14-15 år då den nu blivit så stor och övriga hjärna skapat utrymme för den. De undrade om jag haft några symtom på detta innan mitt EP-anfall och så här i efterhand så startade nog en del symtom i början av år 2014. Men dessa symtom tänkte jag mest på att då jag tränar hårt på gym och sen går och lägger mig så är det ju helt klart att kroppen rycker lite extra när den slappnar av. Inget konstigt med det tyckte eller tycker jag. Min fru tyckte att mina ryckningar var ganska kraftiga vid dags att sova stunden, men hon föll också i tanken på att kroppen slappnade av när det var dags att sova. Lätt att vara efterklok.

Läkarna gick också igenom riskerna med operationen och vart just min hjärntumör låg. Den stora risken var att jag skulle kunna bli förlamad i hela höger sida. Det jag svarade på detta var att ifall det händer kommer alla få se mig i VM eller OS och jag kommer stöta kula med vänster arm och just vänster sida av mig kommer vara vältränad. Det var med ett leende jag sa detta, men det var allvar från min sida. Jag sa också att min målsättning var att efter operationen få åka hem 3 dagar efter för jag ville se min son spela fotboll. Hans lag var jag tränare i och de var på cup i just Örebro som ju nu ska bli min hemstad. Läkaren log och sa att det var så fascinerande och bra med målsättningar, men jag skulle vara realistisk och räkna med minst 5 dagar kvar på sjukhuset efter operationen. Jag höll på att få gå hem dag 2 om min kirurg då hade haft tid att träffa mig, dag 3 åkte jag hem. Sen blev det en lång väntan på analyssvar på tumören de hade opererat ut till största delen. Hela kunde de inte operera ut då en liten del var så nära ”motorvägen” för signaler ut i min kropp och det skulle öka risken för förlamning med ytterligare 75%. Efter den långa väntan på analyssvaret kom svaret vad det var för typ av tumör. Att nämna var just att väntan på svar var ett helvete och det inre svajade omkring i en orkan inombords. Så när vi fick besked skapade det ett inre lugn även om svaret nu visade att det var en elakartad tumör på nivå 2. Namnet på min tumör är eller var Glial tumör malignitetsgrad II med histologisk grad av oligoastrocytär blandtumör. Så helt klart blev att min tumör blev klassad som cancer men att svaret äntligen kom, även om den till viss del var negativ, var en inre lättnad. Därefter planerades strålning in i behandlingen och den startade i augusti och höll på dagligen i 5,5 veckor, 28 st. behandlingsdagar.

Cirka 3 månader efter strålningsbehandlingen blev det dags för den första magnetröntgen efter behandlingarna. Den skedde i januari 2015 och resultatet där visade på ett tydligt tomrum där tumören tidigare funnits. Helt borta var nu tumören och det syntes inga tecken på att något fanns kvar till tillväxt eller liknande. Samma resultat blev det på magnetröntgen nummer 2 som skedde cirka 6 månader senare. Fortfarande tomt och inget som ser ut att börja tillta. Det jobbiga även vid dessa 2 tillfällen var väntan på svar om hur det såg ut just nu. Bara bita ihop och ta emot det stöd jag hela tiden fått av mina nära och kära. Något som jag hållit uppe hela tiden och som efter denna diagnos blivit ännu större i mitt liv är mitt tränande på gym. Alltså styrketräning. Mina gympass är mental vila, verklighetflykt och där jag satt upp realsitiska mål som jag kan uppnå och det stärker mitt självförtroende. Det positiva får vila och när det negativa dyker in i mina tankar så boxas det ut av mitt positiva som är utvilat och redo. Mitt positiva sinne stärks också av hela min omgivning. Jag har från dag 1 varit öppen och berättat om det hela och svarat på frågor så gott jag kan för att alla i min omgivning ska få känna att de kan vara öppna mot mig. Så hittills har min tumörsresa varit mest på den goda sidan, men tanken finns i mig nu planterad och jag blir ständig påmind om det hela. Just detta innebär att jag verkligen inte försöker ta allt för givet, att inte på morgonen hoppa in i ekorrhjulet och tro att allt serveras till mig. Måste kämpa, måste ibland be om hjälp och stöd och så hålla fanan högt så att det positiva får ha fortsatt den stora delen av mig och mitt liv.
Hur jag har blivit helt frisk efter så kort tid kan sjukvården inte förklara. Det de är nyfikna på är just min fysiska träningsaktivitet som går över det mesta de är vana vid och därför har forskat lite kring mig. Även om jag i nuläget är frisk så har jag 4 år kvar i väntan på friskförklaring i pappren och just väntetid är jobbigt och mycket kan hända under denna tid. Därför har jag inte räknat bort bakfall eller hur jag ska uttrycka det hela. Risken finns att tumören börjar växa igen och det har även läkarna sagt till mig. Här och nu är nu viktigare för mig då det är just nu jag kan påverka det mesta. Framtiden är viktig, men den kan jag inte påverka lika bra som nuet.

Tålamod!!!

2 veckor efter strålningsbehandlingen gick jag tillbaka till jobbet på sjukhuset jag jobbar på som undersköterska. Startade med 25% och gick upp till 50% efter 3 veckor, efter ytterligare tid så började jag jobba 75% och nyligen prövade jag 100% och det gick inte alls p.g.a. jobbig trötthet jag måste brottas med i storts sett dagligen. Nu är jag tillbaka på 75% på arbetet.

Jag har en blogg och så har jag varit med på en intervju. Sen så kommer jag med min familj vara med i Hemmets Journal nr. 3 2016. Sen tankar, idéer, stöd och motivation får jag ofta genom Facebook och då sidan som hjärntumörsföreningen har, den är guld värd.

Tack för mig. Rickard