Diagnos

En rad olika metoder används för att ställa diagnos.

Neurologisk undersökning

Det första steget efter att läkaren frågat ut patienten om symtom och insjuknande brukar vara en undersökning av hur nervsystemet fungerar. Den innebär att läkaren kontrollerar känsel, rörelseförmåga och reflexer, till exempel med ett lätt slag mot ett knä. Den neurologiska undersökningen ger en uppfattning om vilken del av hjärnan som har drabbats. Även ögonens rörelser samt ögonbottnarna undersöks.

Röntgen

Moderna metoder för att ta bilder av kroppens inre har stor betydelse för att ställa diagnos på hjärntumörer. Det är främst datortomografi och magnetkamera som används.

Tidigare var kärlröntgen i hjärnan en vanlig undersökningsmetod. Tack vare de nya metoderna för att ta bilder av hjärnan används kärlröntgen inte lika ofta numera. Men ibland behövs denna metod för att skilja olika tumörformer åt. Före operationer av framför allt en del godartade tumörer behöver patienten ibland kärlröntgas. Detta för att neurokirurgen bland annat behöver veta hur blodkärlen går för att inte skada dessa vid operationen.

Vävnadsprov

Även om de röntgenologiska metoderna att ta bilder av hjärnan är viktiga, krävs ett vävnadsprov på den misstänkta tumören för att erhålla en helt säker diagnos. Ibland tas provet i samband med att tumören opereras bort. Om tumören är tekniskt svår att operera bort kan man göra en särskild operation enbart för att ta ut ett vävnadsprov. Då borras ett litet hål i skallbenet. Genom hålet sticker kirurgen in en tunn nål med vars hjälp han eller hon tar ut en liten bit av den misstänkta tumören, som sedan skickas för mikroskopisk undersökning.

Ryggmärgsprov

I en del fall tas också prov på hjärn- och ryggmärgsvätskan. Om tumören växer intill hjärnans hålrum kan vätskan innehålla lossnade tumörceller. När cancer i en annan del av kroppen har satt metastaser i hjärnan kan också cancerceller finnas i hjärn- och ryggmärgsvätskan. Ett sådant prov tas genom ett stick i nedre delen av svankryggen – så kallad lumbalpunktion.

I de fall då epilepsi hör till symtomen får patienten ibland genomgå en EEG-undersökning som visar hjärnans elektriska aktivitet. Vid hjärntumörer är aktiviteten i det drabbade området förändrad.

Medicinsk behandling

Kirurgi och strålbehandling är de viktigaste metoderna för att behandla hjärntumörer. Vid vissa tumörtyper ges också cytostatika. Ofta krävs dessutom åtgärder som inte är direkt riktade mot tumören utan mot dess följder, exempelvis svullnad i hjärnan och epileptiska anfall. Detta kan behandlas med kortison och krampmediciner.

Kirurgi

Kirurgi i någon form utgör den viktigaste grundstenen i behandlingen av de flesta tumörer i nervsystem. Någon form av operation är oersättlig för att få en korrekt diagnos inför annan icke-kirurgisk behandling.

En operation har många gånger stor betydelse för att minska tumörstorleken och genom detta ofta ge en symtomlindring. Men den kirurgiska behandlingen kräver ett individuellt ställningstagande. Vilken typ av ingrepp man kan göra och omfattningen av ingreppet varierar starkt beroende på tumörens utseende och läge. Patientens övriga eventuella sjukdomar och allmäntillstånd spelar också stor roll.

Möjligheterna för kirurgisk behandling har ökat tack vare mikroskopisk kirurgi och så kallad neuronavigation. Under de senaste åren har neuronavigation fått en allt större betydelse. Genom denna kan kirurgen under pågående operation se var i hjärnan han eller hon befinner sig i relation till de röntgen- eller magnetkamerabilder som tagits innan operationen.

Den tekniska utvecklingen har också lett till att andra framgångsrika tekniker kan användas vid operation. Exempelvis kan man utnyttja ultraljud under operationen för att lokalisera och kunna ta bort så mycket tumör som möjligt. Med elektrisk stimulering – neurofysiologi – kan man bestämma lokalisation av olika funktioner som till exempel rörelseförmåga i hjärnan.

En del godartade (benigna) tumörer, såsom meningiom, är många gånger möjliga att operera bort i sin helhet. En möjlighet till långsiktig bot finns därmed. Elakartade tumörer som maligna gliom är i princip omöjliga att operera bort i sin helhet. Detta beror på de elakartade tumörernas växtsätt som är infiltrativt. En påtaglig minskning av tumörens storlek genom operation eftersträvas dock och ökar möjligheten till förlängd överlevnad, samtidigt som tid för annan behandling medges. Den kirurgiska utvecklingen med förbättrade resultat hade dock inte varit möjlig utan samtidiga framsteg inom neuroanestesi, neurofysiologi och neuroradiologi.

Mikrokirurgisk teknik har medfört att tumörer belägna på tidigare oåtkomliga ställen kan angripas på ett för hjärnan skonsamt sätt. Detta har kanske varit mest betydelsefullt för operationer av tumörer i den så kallade bakre skallgropen samt för operationer i anslutning till hjärnans centralt belägna hålrum. Många riktigt djupt liggande tumörer är svåråtkomliga men med hjälp av stereotaktisk teknik kan man erhålla vävnad för histopatologisk diagnostik även från dessa tumörer. Stereotaktisk teknik bygger på att en ram – ett koordinatsystem – fästs på patientens huvud. Detta avbildas sedan tillsammans med tumören vid en datortomografi- eller magnetkameraundersökning. Tumörens lokalisation kan därefter beräknas i relation till koordinatsystemet. Koordinaterna för tumören kan sedan överföras till ett stereotaxiinstrument, och genom ett litet borrhål kan man sedan nå en bestämd punkt i tumören och erhålla material med en tunn biopsinål.

Ultraljudsundersökning under pågående operation har möjliggjort noggrann planering och kontroll av det kirurgiska ingreppet vilket är särskilt användbart vid operation av tumörer som inte syns på hjärnans yta. Med hjälp av ultraljud kan man också erhålla vägledning under en vävnadsprovtagning (biopsi).

Neuronavigation är en relativt ny teknik som möjliggör för kirurgen att lokalisera sig i hjärnan under pågående operation. Detta sker genom att man kan överföra positionen av ett kirurgiinstruments spets till motsvarande punkt på en bildskärm som visar läget från en magnetkameraundersökning. På detta sätt kan kirurgen lokalisera sig vid svåra lägen. Tekniken har dock, liksom all teknik, sina svaga sidor. Den kan exempelvis inte kompensera för de förskjutningar i vävnaden som uppstår under en kirurgisk utrymning.

Hjälpmedel för att underlätta kirurgi i hjärnvävnad har utvecklats. Med så kallat ultraljudssug kan tumörvävnad fragmenteras och aspireras samtidigt som annan vävnad, till exempel kärl, ofta kan bevaras. Vid operation av vissa tumörformer kan en nervstimulering och registrering av framkallade nervimpulser utgöra viktiga hjälpmedel, liksom stimulering av hjärnans yta. Inom en snar framtid förväntas många av dessa tekniker kunna ersättas med så kallad funktionell MRT, det vill säga en MRT-undersökning där man kan synliggöra funktionen i hjärnans olika områden. Man kan till exempel se var på hjärnans yta handens motoriska funktion finns lokaliserad.

Strålbehandling

Syftet med strålbehandlingen är att få maximal effekt (skada) i tumören, men samtidigt påverka de normala cellerna i närheten så lite som möjligt.

Det finns flera olika sätt att utforma strålbehandlingen vid hjärntumörer: många små doser eller få större med olika tidsintervall. Vid gliom är det vanligt att stråldosen ges dagligen under 4-6 veckor.

Behandling med den så kallade strålkniven är användbar vid vissa små tumörer och är helt oblodig. Strålningen är av samma typ som vid annan strålbehandling. Skillnaden är att hela stråldosen ges på en gång. Med hjälp av stereotaktisk utrustning kan strålningen från en vanlig strålapparat idag koncentreras till tumören på samma sätt som med strålkniven och med samma effekt. Ytterligare ett sätt att få strålningen koncentrerad till tumören är att strålbehandla med protoner. Med dessa tekniker fördelas stråldosen vanligtvis på flera olika behandlingstillfällen.

Ett dilemma vid all behandling, och inte minst vid strålbehandling, är att inte bara cancercellerna påverkas utan också andra celler i hjärnan och i det övriga centrala nervsystemet. Denna risk för biverkningar gör att det finns en gräns för hur mycket strålning som kan ges.

Strålbehandling används inte bara mot elakartade tumörer utan också mot en del godartade när de inte kan opereras bort helt och hållet.

Barn med hjärntumörer får numera sällan strålbehandling. Det gäller särskilt de allra minsta barnen, eftersom deras hjärna fortfarande håller på att utvecklas och är extra känslig för strålning. Se protonstrålning.

Protonstrålning vid Skandionkliniken i Uppsala

Skandionkliniken är Nordens första kliniska anläggning för protonterapi. Det är också första gången som Sveriges sju landsting med universitetssjukhus gör en gemensam investering i ett nationellt centrum för behandling av cancer. Bakom anläggningen står Landstinget i Uppsala län, Landstinget i Östergötland, Region Skåne, Stockholms läns landsting, Västerbottens läns landsting, Västra Götalandsregionen och Örebro läns landsting.

Vad är protonbehandling?

Vid traditionell strålbehandling (röntgenstrålning och elektronstrålning) kan det inte undvikas att också annan vävnad än cancertumören får en hög stråldos. Strålningen går till stor del rätt igenom kroppen vilket innebär att även friska organ påverkas. I vissa fall kan det leda till att tumören inte kan behandlas med strålning. I andra fall kan tillräckligt hög dos av strålningen inte ges på grund av livshotande skador på andra organ eller vävnader.

Protoner växelverkar på ett helt annat sätt med materia än traditionell strålning. Energin i en protonstråle kan varieras så att stråldosen i stort sett helt och hållet hamnar på ett visst förutbestämt djup. Därför kan strålningen nästan helt koncentreras till själva tumören med protonterapi, vilket innebär att stråldosen kan höjas med betydligt mindre risk för biverkningar.

Protonterapi är aktuellt för patienter vars tumörer ligger nära känsliga organ i huvud, bröst eller bukhåla. Vidare är protonterapi särskilt lämpligt för barn och unga vuxna.

Tala med din läkare om du är en lämplig kandidat för behandling med protonstrålning.

Källa: Skandionkliniken.se

Cytostatika

Behandling med cytostatika har inte varit lika vanlig vid hjärntumörer som vid många andra cancertyper. Ett skäl har varit att det är svårt att få medlen att passera den så kallade blod-hjärnbarriären, som skyddar hjärnan mot skadliga ämnen i blodet. Därför kan det vara svårt att få en så hög koncentration av ett cytostatikum i en hjärntumör att cancercellerna dödas. Nu talar mycket för att även cytostatika ska vara en del av rutinbehandlingen av de mest elakartade gliomen. Denna cytostatikabehandling ges som tabletter dagligen under själva strålbehandlingen och kan i vissa fall ges även efter avslutad strålbehandling. Behandlingsupplägget måste avgöras för varje enskild patient med hänsyn till tumören och patientens tillstånd. Med denna behandling har effekterna avsevärt förbättrats. Vid andra cytostatikabehandlingar av hjärntumörer ges läkemedlen oftast direkt i en blodåder (intravenöst).

Immunterapi

Det talas mycket nu om immunterapi som behandlingsform av vissa cancersorter och det är ett väldigt intressant område inom cancerforskningen. Här kan du läsa mer om immunterapi på Cancerfondens hemsida.

https://www.cancerfonden.se/om-cancer/immunterapi

För mer information om det här kan vara aktuellt för dig, kontakta din läkare.

Övrig behandling – kortison

Hjärntumörer orsakar ofta svullnad i hjärnan, ödem, som kan ge exempelvis huvudvärk och illamående. Svullnaden kan ofta behandlas framgångsrikt med speciella läkemedel, så kallade steroider (kortison). Ofta behöver den behandlingen fortsätta under lång tid för att effekten ska kvarstå.

Tala med din neurolog om du har ätit kortison mer än 6 månader, vid långvarigt bruk av kortison föreligger viss risk för benskörhet.

Epileptiska anfall vid hjärntumörer/efter operation kan förebyggas genom behandling med någon av de vanliga epilepsimedicinerna. Läs mer om Epilepsi här: